Tisdag idag och jag sitter på golvet framför tv:n och dricker kaffe. Lillan är på dagis och hon grät när jag lämnade. Men jag förstår henne, det blev ju nästan som att börja om på dagis igen nu efter att hon var hemma och sjuk hela förra veckan. Det slog till ordentligt på henne lagom till vi åkte upp till Skge, typiskt. Hon lyckas alltid bli sjuk då!! Var jättehängig och gnällig och grät maaassor. Vi kom hem igen och det blev inte bättre så jag fick uppleva min första vab, i tre dagar, sen var J hemma torsdag och fredag. Hon hade feber, var snorig och rosslade i halsen. Vi var på vc och där kollade de i öronen och tog halsprov men det visade inget. Jag tyckte dock ändå att hon verkade ha ont i öronen men tänkte att äsch de kollade ju hennes öron. Istället började vi googla 15 månaders-trots för nåt var det ju! Sååå gnälligt och ledsamt hela tiden och bara bäras och sitta i knät. Och nätterna, vaknade hela tiden och grät, kunde gråta i en timme utan stopp och vi visste inte vad vi skulle ta oss till. Så i lördags natt när hon i vanlig ordning vaknade och var ledsen upptäckte vi att det hade runnit ut massa var ur örat och ner i håret så det var helt stelt. Örat var gult och klibbigt. Tror ni man mår dåligt när man tänker på hur ont hon måste haft! Nu sprack iaf trumhinnan och då brukar trycket släppa. Så trots en konstaterad öroninflammation (vad annars?) så har hon sen dess var gladare, piggare och mysigare än på länge. Vår gosiga tjej är tillbaka och det känns skönt i mamma och pappa-hjärtat.
