Okej, varning för lååångt inlägg men i slutet är det bilder! :)
Klockan ett på natten den 12 augusti vaknade jag och det första jag tänkte var att jag kissat på mej. Det kändes ju helt klart lite märkligt men försökte "ursäkta" mej själv med att jag ju faktiskt var höggravid. När samma sak hände igen efter 5 minuter och igen efter ytterligare 5 började jag inse att det kanske var något helt annat. Jag var så oförberedd och chockad så det tog en halvtimme innan jag väckte J och berättade att mitt vatten gått. Jag ringde till KK och de bokade in mej på undersökning på förmiddagen och sa åt mej att om jag började få täta värkar skulle jag givetvis åka till förlossningen, annars skulle jag stanna hemma så länge.
Stackars sambon hade ju legat sjuk hela torsdagen och var som i koma och eftersom jag då än så länge inte hade några värkar utan bara besvärades av fostervatten som rann längs benen så fick han sova medan jag placerade mej i soffan och kollade på tv hela natten. Klockan sju väckte jag honom igen eftersom jag då börjat få värkar. Jag ringde igen men de tyckte jag skulle vänta eftersom de inte var alls täta och istället åka in för undersökningen vid elva. Halv tio räknade vi till fyra minuter mellan värkarna och då beslöt vi oss för att traska ner till förlossningen ändå, bor ju bara 5 minuters gångväg därifrån!
Väl på KK fick jag komma in på ett rum där de började lyssna på bebisens hjärtslag och även mäta mina värkar. De konstaterade att mina värkar var täta och de såg att jag hade ont men jag hade bara öppnat mej 1 cm så de skickade ut oss en sväng för en promenad. Den varade dock inte länge då jag inte kunde gå ordentligt så snart var vi tillbaka på rummet igen. Då fick jag hoppa i ett varmt bad och där satt jag en bra stund med tända ljus, lugn musik och akupunktur-nålar på huvudet medan värkarna bara blev värre och värre.
Efter badet var jag bara 3 cm öppen vilket var en stor besvikelse eftersom jag tyckte jag suttit där hur länge som helst och hade så fruktansvärt ont. Vi låg inne på vårt rum ett tag, personalen byttes ut och nästa barnmorska tyckte jag skulle hoppa i badet igen. Jag hade verkligen inte lust men hon menade att det nog skulle hända grejer då så vi tappade upp ett nytt bad. Vid det här laget var jag så trött och utmattad så jag domnade bort i nån sorts koma mellan varje värk. Johannes hörde jag nånstans långt borta men jag orkade inte prata med honom och varenda andetag kändes som en enorm ansträngning. Jag kommer inte ihåg mycket från den omgången i badet men helt plötsligt sa J att han tyckte det var dags att gå upp och gick ut i korridoren för att hämta någon. Han hade nämligen upptäckt att det var blod i badkaret men ville inte oroa mej. Barnmorskan tyckte dock bara det var bra för det betydde att det förmodligen börjat hända grejer. J hjälpte mej upp ur badet och torkade av mej medan jag stod helt lealös och apatisk, orkade inget.
Väl inne på rummet blev jag undersökt igen och nu var jag öppen 9 cm! Så skönt det kändes när hon sa det, äntligen började man se ett "slut" på det. Nu fick jag lustgas och jag och J blev lämnade ensamma en stund igen. Hann bara få 5-6 värkar med lustgasen innan jag plötsligt vrålade rakt in i den där masken. Stackars J slängde sig på larmknappen. Det var min första krystvärk och det var den sjukaste känsla jag varit med om. Det konstaterades att jag var helt öppen och de började i godan ro plocka fram allt som behövdes. Haha, där trodde jag att de skulle rusa in och börja förlösa mej på stubinen.
Att krysta fram den där lilla pyttebebisen visade sig inte vara så enkelt. Jag var helt uttömd på krafter och så skulle man ge allt man kunde när värkarna kom. Jag var så frustrerad för jag tyckte inte det hände något alls och det sa jag gång på gång till dem men de menade att det visst hände nåt och oj oj så duktig jag var. Om de verkligen menade det eller sa det för att va snälla framgick väl inte riktigt. Efter ett tag märkte jag i min dimma att det började komma in mer folk på rummet och en kvinna presenterade sig som läkare. Hon förklarade att bebisens värden inte såg så bra ut, dels hjärtslagen men även på ett blodprov som de tog i hennes huvud när hon fortfarande låg i mej. Jag fick 20 minuter till sa hon och sedan skulle de ta ut henne med sugklocka.
Efter ca 5 minuter var de tillbaka och förklarade att värdena nu var ännu sämre och att de inte vågade vänta. Helt plötsligt var det hur mycket folk som helst inne på rummet och de satte in sugklockan som kändes som att ha tusen eldar och miljoner knivar i underlivet, även mellan värkarna. Jag skrek rakt ut av smärtan och det enda jag kommer ihåg av detta är bara hur fruktansvärt ont det gjorde. Effektivt var det iaf för efter två-tre värkar sa det bara plopp och jag ser en slemmig liten varelse med konformat huvud kastas upp mellan benen på mej. "Ska du klippa navelsträngen pappa?!" gastade de och stackars J som var helt förstörd fick med darriga fingrar klippa. Lika snabbt som Elly kastats upp på min mage försvann hon igen och barnläkaren började undersöka henne. Jag var chockad och sjukt lättad att det äntligen var över och när jag till slut hörde ett litet gurgel och sedan ett skrik kom lyckan över att det faktiskt gått bra, att vår lilla dotter kommit till världen efter så många månader av väntan och längtan.
